fredag 23 februari 2018

Winchester

Jag hade sett fram emot att gå på bio och se filmen Winchester. När jag för några veckor sedan såg att filmen snart skulle ha premiär och dessutom har Helen Mirren i huvudrollen bestämde jag mig för att det här är en film som jag bara måste gå och se.


I går skickade jag ett sms till min syster och frågade om vi skulle gå och se den ikväll, men när jag skulle kolla biljetter inser jag att den inte verkar visas - i alla fall inte här i Umeå.
Vilken besvikelse.

Winchester Mansion är ett av de ställen i USA som jag verkligen skulle vilja besöka i verkligheten. (Bloggade om det på min husblogg (http://therewasahouse.blogspot.se/2017/07/winchester-mansion-kalifornien.html)
Det finns även en del andra hus som jag vill besöka i USA, bl.a LaLaurie Mansion i New Orelans och Lizzie Bordens hus i Fall River Massachusetts (även dessa finns att läsa om på bloggen)

Jag vet att jag har lite udda intressen och skulle behöva resa dit med någon som är lika knäpp som jag och uppskattar morbida platser....


Den här tiden på året

Jag sitter med mina högar av papper, kvitton och fakturor. Inser att jag återigen inte gjort det jag lovade mig förra året, och året innan dess. Beta av allt eftersom. Det var just det jag lovade att göra, men som vanligt gjorde jag tvärtom. 


Ibland känner jag mig som både en treåring och en mamma på samma gång. Den ena säger si och den andra gör så.
Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, det är jag medveten om.


Jag är i mailkontakt med min revisor i Luleå och han guidar mig snällt genom träsket av verifikat och alla andra ord som jag knappt förstår.
Jag skrattade högt när jag fick mail från honom sent i gårkväll där han svarade mig på en fråga och en bifogad skärmdump där jag inte riktigt fick det att gå ihop.

"Hej, vet inte var du hittat denna vy, Verifikationer på B serien skapas ju automatiskt när du bokför en kundfaktura under Meny-Fakturering. Att få den att inte balansera i det läget är något jag inte lyckats med…"

Jag har uppenbart lyckats med något som inte ens han förstår....får sätta mig och klura i vad tusan det är jag har gjort.

torsdag 15 februari 2018

Photoshoot

Äntligen lyckades vi få ihop en ledig dag tillsammans och hade dessutom tur med vädret. Nog för att det blåste men det var plusgrader och sol.
Jag och Malin körde runt hela Umeå med omnejd och fotade på ett flertal olika ställen. Nästa vecka blir det mer action i bilderna skulle jag tro. Bara hon hinner skriva ihop sin skoter tills dess.















torsdag 25 januari 2018

Andningshål

Jag har känt mig lite låg sista veckan. Säkert är det en blandning av detta eviga vintermörker, oro för en vän, hormoner och att det inte händer så mycket på jobbet.
Jag har känt mig uttråkad och lättirriterad. Hur mycket jag än vill komma ur svackan så har jag inte energin till det. Det blir som en ond cirkel.

Jag vet precis vad man bör och inte bör göra i stunder som denna men när inte orken och engagemanget finns där är det himla svårt att ta steget.

Idag snöar det inte längre. Det är blött och slaskigt ute och himlen är blå - det luktar vår. Bara det gör mycket för mitt humör.

Jag sitter och syr och njuter av att bara vara. Det är jag, katterna som sover på sina ställen och tvättmaskinen som snurrar på. Jag behöver dessa stunder så mycket. Jag behöver få nörda ner mig i min kreativa bubbla. Det må vara kaos omkring mig, stökigt som tusan....men jag njuter ändå.


Tack och lov för dessa andningshål i vardagen!

onsdag 24 januari 2018

En usel morgon!

Vintern kan vara vacker.....när man ser den på bild, eller genom ett fönster. Men den kan också vara ett rent helvete!

I går backade jag in i en snödriva, kl 06.23 på morgonen. Satt fast som en seg kola i en tand. Kom tack och lov loss efter bara en kort stund och hann i tid till jobbet.

I morse hade jag inte lika tur. Satt fast i 15 minuter i en ynka liten plogkant. Det var blötsnö och hur jag än försökte komma loss gick det inte. Jag tog mig varken framåt eller bakåt.
Jag gick runt bilen, sparkade loss den snö som satt fast runt däcken (ja, i tennisskor! Smart - inte så värst).
Testade starta bilen, däcken bara spann. Hittade en spade i baksätet och gick runt bilen, skottade, sparkade och sa en del fula ord.
Funkade fortfarande inte. Böjde mig lagom graciöst på sidan av bilen och försökte få bort all snö som packats under den. Det brände till på baksidan av låret och efter det kunde jag knappt röra mig.

Jag blev mer och mer arg. Varje gång jag startade bilen gick fläkten upp på max, jag drog ner den för att inte bli ännu argare. Det immade på alla rutor.
- Kom igen, kom igen.....var mitt mantra. Men det hjälpte inte. Hittade en hockeyklubba och la mig på sidan av bilen, grävde, sopade undan snö. Svor - alla fula ord jag kunde komma på.
Jag hatar vintern! Varför bor jag här!!! väste jag till mig själv. Hatar! Hatar! Hatar!


Byxorna var genomblöta, fingrarna stelfrusna, snorade, halvgrinade och var allmänt på uselt humör.
Tillslut, efter en kvarts krälande runt bilen kom jag ut på vägen. Då hade jag suttit inne i bilen och skrikit och slagit på ratten som en annan galning. Grinade och snorade i kanske 10 minuter innan jag tog mig samman.
En jävla pissmorgon kan man kanske kalla det. Nu tar jag mig knappt upp för trappan hemma och sitter mest och smörjer liniment på mitt stackarns lår.
Jag kommer inte gå ut förrän till våren igen!

tisdag 23 januari 2018

En dröm som gick i uppfyllelse

När jag var liten stod jag ute på min gata på kvarteret med min "trailer" och spelade tennis. Ni vet en sån där klump med gummisnodd där det sitter fast en tennisboll.
Det är ett minne som är starkt hos mig. Jag stod där och slog bollen, om och om igen. Med tiden torkade gummisnodden mer och mer och blev skör. Den gick av och bollen åkte all världens väg. Jag lagade den med knut efter knut och snodden blev till sist kortare och kortare.

Jag minns att jag målade mitt tennisracket vitt på ena sidan, med svarta ränder, och svart på andra sidan, med vita ränder.
Som så mycket annat i mitt liv så påbörjas projekt som aldrig blir slutförda. Mitt tennisracket blev halvmålat, precis som mitt paljettpannband som till hälften syddes med paljetter, men aldrig slutfördes.
Så typiskt mig....så många halvfärdiga projekt som påbörjas i iver men slutar med uträkning och brist på engagemang.
Jag är en "starter" men ingen "finisher".

När jag växte upp hade jag lust att prova på tennis på riktigt, men vågade inte. Antagligen berodde det på rädslan för att misslyckas. Som i så mycket annat.
Men i helgen var jag för allra första gången på en riktig tennisplan, med racket och bollar redo för att testa och se om det skulle vara precis så roligt som jag trodde att det skulle vara. Och det var precis så roligt som jag trodde. Jag var inte bäst, och jag känner inte något tvång att vara det. Det var bara roligt!


Det här är verkligen ett sätt som jag gillade att röra mig på. En träningsmetod som kan fungera för mig. Längtar redan till nästa gång jag får chansen att stå där.
Då ska jag se till att ha skor med sulor som tål att röra sig i alla riktningar och inte den skit jag hade på fötterna i lördags.


Jag tappade bägge sulorna, eller slet loss dem för att kunna fortsätta efter att de till hälften lossnar från skorna efter bara en kort stund.
Until next time!

onsdag 17 januari 2018

Skepp o´hoj!

Ibland får jag specialbeställningar på mina figurer. En kvinna beställde ett antal för några år sedan, bl.a ville hon ha en afterski figur.


Nu fick jag mail från henne igen och den här gången önskade hon tre figurer i oliv/lattefärger med sjötema.
Resultatet blev dessa tre figurer som nu är skickade ner till Söderköping.


Det är extra roligt när samma kunder hör av sig och vill beställa fler figurer. Då vet man att det handlar om nöjda kunder.