tisdag 31 maj 2016

Andra dagen på plats i Umeå

Igår hade jag min första arbetsdag. Det var skönt att "slippa tänka" på allt annat i livet och bara vara fokuserad på jobbet.
Jag kom hit i förrgår på eftermiddagen. Då hade jag packat min bil full och kört 30 mil mot ett nytt liv. Det låter dramatiskt men det är så det känns.


Jag försöker hela tiden att avstyra mina tankar från alla de jobbiga tankarna, alla minnen, all saknad. Det gör mig aningen avtrubbad men jag måste det för att inte bryta ihop.

Första kvällen här var känslomässig. Familjen samlades och vi åt middag, firade morsdag. Tidigare var jag och min pappa och tittade på området dit jag ska flytta, Röbäck. Jag har ju faktiskt inte gått omkring där och fick nu se det för första gången med insikten att jag kommer bo där inom kort.
Det var väldigt mysigt!

Bilderna har lite dålig kvalité då de är tagna från min instagram. De verkar inte klara att dras upp i storlek så bra.

Nu ska jag iväg och jobba min andra dag. Solen strålar och det är nästan obehagligt varmt. Men folk tycks gilla det.

lördag 28 maj 2016

Det oundvikliga

Det var precis som att luften gick ur mig idag. Jag har legat och sovit för jag har inte orkat göra något vettigare.
Jag försöker tänka på glass, skolsken och kattungar för att inte släppa fram paniken över att jag åker härifrån i morgon.
Det är så fint här. Det har blivit grönt och somrigt. I morse var det alldeles stilla. Vattnet var som en spegel.


Jag tänker på allt som inte blev som det var tänkt. På att jag är 40 år och ska börja om. På att jag inte vill skiljas.  Det känns jobbigt!
Jag har vetat att den här dagen ska komma ett bra tag nu. Bara en lång väntan på det oundvikliga. Samtidigt som jag vill börja leva och skapa mitt nya liv (eftersom det inte finns några alternativ) så vill jag inte lämna det här. Det är, som M så vackert uttryckt det någon gång, som att både skita och hålla emot på samma gång.
Vad gör man? Det finns bara en väg att gå och det är framåt.

Välkommen hem till mig Gilbert

Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag såg min soffa på en reklamsida i tidningen och bestämde mig på en gång för att det är soffan jag ska ha!
Gilbert - en ljusrosa tresitsdröm - bara för mig! Nåja, de som hälsar på får givetvis sitta i den men jag har själv kunnat välja den utan hänsyn till någon annans åsikt. Fördelen med singellivet kanske!


Jag har inte varit den som tidigare suttit och dreglat över bilder på Pinterest men nu här jag blivit en av dem.
Jag ska försöka låta mitt nya hem växa fram långsamt istället för som tidigare, vilja ha allt klart på en gång.
Jag ska verkligen fundera på hur jag vill ha det och hellre vänta på den perfekta lösningen än att ta det näst bästa.

fredag 27 maj 2016

Se det som ett äventyr

30 mil, från hus till lägenhet. Bara det blir en stor omställning. Jag kommer i alla fall inte att bo mitt i smeten utan lite ute på landet fast ändå nära stan.
Jag flyttar till Röbäck. Omgiven av åkrar, hästar men ändå cykelavstånd till stan.
Spanar man ut över åkrarna kan man se den gulblå ikea skylten. Så nära ikea har jag aldrig bott.

En av mina bästa kompisar kommer bo ett stenkast bort från min lägenhet. Ja, kanske lite längre än ett stenkast, några hundra meter. Så långt kastar i alla fall inte jag. I sommar vill jag sitta med henne på min balkong och dricka iskall sangria.

Här är en liten ritning på mitt nya hem. Det kommer ändå bli spännande att få göra det till mitt.


I morgon är sista dagen här hemma, på söndag packar jag min Mini med det jag behöver för en månad framöver och åker söderut. Inflyttningen i lägenheten blir inte förrän i början av juli så jag kommer bo hos mina föräldrar fram tills dess.
Katterna lämnar jag här tillsvidare, så de kan fortsätta jaga råttor över sommaren. Det blir som kollo för dem.

Jag försöker att inte tänka så mycket på varför jag flyttar och på att jag inte kommer att bo här längre. Då blir det för jobbigt. Att bara titta ut över havet som glittrar och veta att jag inte kommer ha den här vyn utanför mitt fönster längre gör ont. För ont för att tänka på.
Därför låtsas jag att jag är någon annan, som ska ut på äventyr. Som är spontan och gillar förändringar.
Jag tänker på en kompis i Skellefteå som yttrade en fras när vi stod på en översvämmad camping med ett vattenfyllt tält. Se det som ett äventyr utbrast han.

Jag har tänkt mycket på den frasen den senaste tiden. Jag måste se det som ett äventyr. Jag flyttar ju trots allt inte till det okända, jag flyttar ju till familj och vänner.

onsdag 25 maj 2016

God works in mysterious ways


Det finns en plan med livet. Det är kanske inte alltid man förstår den, men jag antar att det trots allt finns en mening med allt som händer.
Det har varit tyst om mig ett tag nu. Jag har inte orkat vara social, varken på nätet eller i verkligheten.
Jag går igenom en stor förändring i mitt liv och ska nu börja skriva på ett nytt kapitel i min bok.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja…jag har dragit mig för att skriva det här inlägget eftersom det blir så verkligt då.
Jag och min man ska separera. Det känns oerhört jobbigt vilket jag antar att alla förstår, oavsett ni själv gått igenom en separation eller inte.
Vi är absolut inte ovänner, vi är bästa vänner! Jag älskar honom fortfarande med hela mitt hjärta och vill honom bara gott.
Det här berör egentligen ingen annan än mig och honom även om flera andra påverkas av det, speciellt familjen, men jag vill ändå berätta för er eftersom det innebär en stor förändringar för mig.

Jag kommer att flytta från Luleå, börja ett nytt kapitel 30 mil söderut, i Umeå. Där har jag släkt, familj och nära vänner.
Jag ska jobba och plugga och göra allt det jag drömt om och jag kommer göra det på egen hand.

Så den senaste tiden har jag packat ihop mitt liv, funderat, grunnat, gråtit, mått dåligt, skrattat, känt stöd och kärlek, längtat, saknat och fruktat vad som komma skall.

Jag är inte en spontan person, jag avskyr verkligen förändringar. Men ibland måste man ta steget och kasta sig handlöst ut för att se vart man landar.
Ibland kan det behövas lite extra stöd och vissa justeringar, men det brukar ordna sig till slut.
Mitt hem är min trygghet, och trygghet är det absolut viktigaste i mitt liv. Jag är skiträdd för det jag ska göra nu, lämna mitt hem och skapa ett nytt.

Jag låter er följa med på min resa, förutsättningslöst. Vissa saker kommer vara detsamma, men mycket är förändrat.
Var rädda om varandra!