tisdag 30 augusti 2016

En klapp på axeln och ett tack....

Jag älskar quotes och jag hittar så många bra som passar in på hur jag känner, eller hur/vad jag borde känna och fokusera min energi på.

Jag har insett att jag är rätt dum, rent av korkad. Jag har hela mitt liv fokuserat på andra, försökt få andra att lyckas, må bra, bli peppade och komma vidare.


Har jag inte gjort det så har jag oroat mig över vad andra ska tycka om mig.
När det är gjort finns det inte så mycket kvar att lägga på mig själv i fråga om motivation, pepp och drivkraft framåt.
Det känns som att jag hela tiden har levt genom andra istället för genom mig själv. Förverkligat mig själv kanske är ett finare ord för det hela...


Jag har mått bra av en klapp på axeln när jag peppat någon, ett tack, en kram och ett leende. Det har räckt för att jag ska känna att jag gjort något bra. Eller det har jag i alla fall trott har räckt.
Men jag har ständigt sökt efter något, längtat och känt att det är något som saknas. Ett tomrum inom mig som måste fyllas med något.


Kanske saknar jag uppmärksamheten från mig själv. Jag är så uppe i att fokusera på alla andra att jag glömmer bort mig själv.
Jag är bara en stackare som suktar efter uppmärksamhet och kärlek. En person som behöver stöd, pepp och motivation.

Jag måste försöka ändra på det. Jag måste det!!


söndag 28 augusti 2016

Under utveckling

Vänner, jag lever men jag har haft ett hektiskt schema den senaste tiden. Jag har inte haft varken tid eller ork att blogga.
Jag jobbar min sista schemalagda vecka på Biltema nu och håller tummar och tår för att jag ska få ett positivt besked om att jag får fortsätta även framöver. Jag hade en anställningsintervju förra veckan och väntar besked under den här.

I övrigt har jag levererat in 28 reportage och jobbar nu på nästföljande 12 som ska lämnas in den 5 september.

Däremellan försöker jag leva och växa som person. Jag måste faktiskt säga att jag brutit en massa vanor det här året. Jag som alltid varit så planerande, analyserande, förberedd och feg har fått släppa mycket av det för att det inte har fungerat att planera. Jag har fått ta det som det kommer.

Jag skulle aldrig tidigare ha slängt ner kläder in en väska och tagit bilen 30 mil för att inte återvända på 2 månader. Jag skulle aldrig tidigare tackat ja, och kastat mig in i ett jobb som kräver ständigt presterande och levererande som jag gjort nu. Jag skulle aldrig ha varit så öppen mot folk som jag är idag utan valt att svälja och må dåligt istället. Jag skulle aldrig ha tagit kontakt med så mycket folk som jag gjort den sista tiden.
Jag skulle oroa mig mer än jag gör idag, även om jag har mycket kvar som oroar mig. Men det känns som att alla små saker jag gjort som "inte är jag" utvecklat mig och gjort att jag faktiskt vuxit som person.
Kanske är det så att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.



onsdag 10 augusti 2016

Fuck this shit!

Min mamma sa att jag bitit ihop så länge, att allt jag bär inom mig måste få komma ut.
Jag sitter vid köksbordet och gråter, känner mig helt tom, förvirrad. Trött är jag också. Jag kom till jobbet och efter mer än 4 års knappande samma inloggningskod kunde jag för mitt liv inte komma ihåg mina siffror. Det var tomt i huvudet. 
Jag hade någorlunda koll på ungefär vika siffror som var inblandade. Visste att det var 4:or och 1:or men kombinationerna gick inte ihop hur mycket jag än försökte och slutligen fick jag hjälp av en arbetskompis att hitta koden i datasystemet.
Det är en skrämmande känsla att bara tvärt tappa information som man kunnat så länge.


I går fick jag en lång, varm och hård kram på jobbet. Ord som värmde. Välkommen till Umeå! Hur mår du nu? Kom förbi och fika när du vill! 
Min pappas gamla arbetskompis var och handlade och det kändes så ärligt och varmt och fick mig att känna mig glad resten av dagen.


Jag är både van och inte van att vara ensam. Men jag tycker inte om känslan. Jag känner mig avskärmad och utanför. Det känns som att alla andra är bjudna på fest men inte jag...jag står utanför (som Ove i regnet) och tittar in.


Jag önskar att det var lika enkelt att göra som att säga. Jag kan säga och tänka att jag ska prioritera mig själv, fokusera på mitt och det jag behöver göra för att må bra. Men jag fokuserar på alla andra istället...för jag orkar inte annars.
Jag är rädd för att om jag släpper på känslorna, börjar rota och greja med dem så kommer allt att rasa och då fixar jag ingenting. Då blir jag bara en blöt fläck som ligger i fosterställning i ett hörn av rummet och önskar att jag kunde vakna upp och allt var som vanligt igen. 
Jag har inte bett om det här, jag har inte valt det här. Det är någon annan som gjort det åt mig. 
Det är inte så att jag misstrivs i mitt nya hem, i min nya stad, med alla fina nya människor som jag lärt känna....men jag ville bara få välja själv....

Imorgon kliver jag upp som vanligt, duschar, stänger av tankarna, tar på mig "the happy face" och åker till jobbet. När jag kommer hem, ja då får vi helt enkelt se...


måndag 8 augusti 2016

Om du känner dig ensam - jobba!

Just nu jobbar jag, för fullt. Jag tror att jag omedvetet tar på mig saker att göra för att slippa känna mig så ensam här hemma.


Sen vill jag ju givetvis tjäna pengar och komma vidare i mina planer för arbetslivet men den största anledningen är nog att slippa tänka så mycket.

Jag är en tänkande person, på gott och ont. Det är positivt så länge det inte blir en förbannelse. Då man bara tänker och tänker och inte kommer vidare. Då man analyserar sönder allt i molekyler och sedan analyserar ännu mer. Då blir det sällan bra, för i allt bra kan man antagligen hitta något dåligt bara man finhackar det tillräckligt. Om inte annat så låter man fantasin skena iväg och förstör den finaste tanken med osäkerhet och tvivel.
Men nog om det. Sådan är jag och jag jobbar på det. Jag försöker att "bara vara" och bryta mina tankebanor när jag märker att de är på väg bortåt.

Tillbaka till jobbet. Jag har sökt några tjänster på Biltema och hoppas verkligen att jag får vara kvar där framöver. Jag trivs faktiskt väldigt bra och har så många bra och fina arbetskompisar.
Nu i slutet av augusti, den 21, så ska jag vara med på höstmarknaden på Gammlia och sälja mina Lunagrejer. Jag kommer även att ha med mig lite kläder från Luna & Juliet till försäljning. Så lite runt det behöver förberedas.
På Luna & Juliet fronten är vi just nu i en slutfas gällande designen av mönster, val av färger på tyger, muddar mm. och när allt det är justerat och spikat skickar vi in det till fabriken och den andra kollektionen sätts i rullning.

För drygt en vecka sedan fick jag erbjudande om lite skrivjobb. Efter lite funderande och tvekande på om jag skulle klara det satte jag igång. Nu har jag 35 reportage som ska vara skrivna innan 22 augusti.

Jag vet, mycket jobb, men jag tror faktiskt att jag kommer klara det! I can! I will!