Nyårsafton och allt vad det innebär

Nyårsafton har en speciell betydelse....eller hur man nu ska tänka. Förväntan på det nya året som kommer, reflektioner över det som varit.

Mycket har hänt under det gångna året. Jag har varit med om mycket, utvecklats och lärt mig en hel del.
Nyår är för mig en dag förknippad med mycket dubbla känslor. Många nyårsaftnar  tidigare år är kopplade till dåliga upplevelser och jag har nog alltid haft lite för höga förväntningar. Något jag lärt mig under det gångna året är att släppa på förväntningar, sluta grubbla så mycket och inte oroa mig i onödan. Det leder ingenstans.

Man får helt enkelt ta det som det kommer. Tackla de motgångar som kommer i ens väg och glädjas åt de bra sakerna.
Inför 2018 har jag inga speciella önskemål annat än kraft och mod. Att de jag bryr mig om och tänker på ska få må bra och hålla sig friska. Att de som är sjuka ska komma på benen igen och kämpa sig tillbaka.
Hoppas ni alla där ute får ett bra avslut på året! Kram på er och Gott Nytt År!!! NU KÖR VI!!!

Hemavan levererar

Nu har jag hunnit aklimatisera mig till fjällvärlden.
Igår begav jag mig på stappliga ben och med en nervös känsla i magen upp till backen. Första åket blev i en lätt backe.

Efter lite plogande kände jag att jag trots många års uppehåll ändå hade lite kunskap kvar i kroppen. Efter några åk och en bloggpaus nere vid liften åkte vi upp. Denna gången var det svart backe som gällde....främst för att det fanns en restaurang mitt i den backen och vi ville ha en liten öl.

Det var underbart att få sätta sig i värmen och njuta av utsikten och något kallt att dricka.
Efter lunch blev det återigen den svarta backen. Men då hade mina stackarns benmuskler börjat göra sitt. Efter halva backen kom jag till en upphöjning och tänkte "Det här ska bli härligt!" Mer hann jag inte förrän det tog tvärstopp. Vet inte om jag ramlade först eller om jag tappade en skidan och därför kraschade rätt in. Landade på magen och bröstkorgen, fick näsan full med snö. Ont som tusan gjorde det i alla fall.
Efter trixande för att få på mig den icke samarbetsvilliga skidan åkte jag vidare för att ramla en andra gång. Efter tredje fallet insåg jag att mina ben gjort sitt för dagen. Jag tog mig ner den sista biten och nöjde mig med det.

Idag blev det en tur på skoter upp på fjället. Solen sken och det var så vackert!

Tillbaka till backen

För 100 år sedan var jag tillsammans med en kille som åkte myckt skidor. Det innebar att jag fick ställa mig på skidor. Jag har aldrig någon stjärna på det och jag tyckte väl i det skede i livet att det var rätt tråkigt eftersom jag kände mig lite tvungen till att göra det och låtsas gilla det.
Nu efter många år ska jag testa det igen. Jag känner att det ska bli ganska roligt.
I skrivandets stund befinner jag mig i Hemavan - ett ställe jag aldrig varit på tidigare.
Imorgon är det jag som stått på ett par skidor igen....

Lite nytt i shopen

Det finns fortfarande tid att beställa din unika och handgjorda julklapp - till dig själv eller någon du bryr dig om.

Besök www.lunadsign.se

En regnig dag på marknaden

I dag var det dags för julmarknad på Gammlia för tredje året. På jobbet har alla varit så gulliga och engagerade och bekymrat sig över hur vädret skulle bli i helgen. I torsdags var det full snöstorm, i fredags hade den fina snön regnat bort och det var isbana på gångvägarna.
Idag var det hyfsat skön temperatur men vädret i övrigt har lämnat mycket att önska. Det har varierat mellan ösregn, snöblandat regn och korta stunder av uppehåll.
Vädret har påverkat besöksantalet på marknaden drastiskt så jag håller tummarna för att vädret i morgon ska bli åtminstone aningen bättre.

Precis innan öppning

Jag förstår besökarna helt och fullt - hade inte jag bokat en marknadsplats så hade inte jag heller lämnat värmen inomhus.

Första kunden för dagen var en liten tjej som heter Alva. Hon kom gående med blicken fäst mot mitt bord. I väskan hon hade stack en bekant figur upp - iklädd mössa, jacka och vantar.
En Lunafigur som hon fått tidigare och som nu skulle välja en fru.

Alla ni som inte ville trotsa vädret idag - jag hoppas på er i morgon! Ni hittar Luna uppe vid ingången till museet. Syns!!!

Semesterläge

Såååå.....jag har tagit mig några dagars semester från jobbet och begett mig söderut i landet till för mig okända Växjö.
Typiskt nog har jag dragit på mig nån skit så här sitter jag nu, frusen, med benvärk, halsont och svullnad på utsidan av halsen.
Kanske inte riktigt vad jag hade planerat för men jag får bara acceptera det, ta det lugnt, sova ut, och se till att få i mig vitaminer.

Det är ingen snö på marken här nere, men det var frost i morse och kom lite snö innan det övergick till regn.

Nu blir det närmast soffläge med filt och film.

Färg i tillvaron

Förr i tiden hade jag en kompis som utbildade sig till frisör. Jag var hennes främsta "offer" och jag ställde alltid upp som träningsobjekt under hennes utbildning.
Det kunde resultera i både det ena och det andra. Ibland bra, ibland mindre bra. Men vi hade väldigt roligt under den tiden och mitt hår klarade av mycket må jag säga.

Jag har i perioder bytt hårfärg på olika sätt. Både på det traditionella sättet hos frisör, även på egen hand genom diverse blekingar och färgningar.
När jag var liten var jag naturligt blond. Sen blekte jag slingor. Första gången som jag skulle tona håret var jag med om det klassiska misstaget, att lägga en brun toning på ett blekt hår. Det går inte, det skiftar i grönt. Ju mer det tvättades, desto grönare blev det.
Efter det lärde jag mig att man måste sätta rött i först, eller välja en brun färg med rött inslag.

Med tiden blev jag lite lugnare. Lät håret vara mörkt under en lång tid. Sen i våras ledsnade jag på det och bestämde mig för att bli blond.

Men nu är det alltså dag igen. I morgon har jag tid hos frisören och kommer att återgå till det mörkare - i alla fall för ett tag.

Första snön

Första snön har kommit. Om den är här för att stanna återstår att se men det blir åtminstone ljusare ute vilket är skönt.

Jag fick ordentligt med julkänsla i och med detta och längtar tills det är lagligt att börja pynta.

När är det egentligen man kan börja utan att klassas som galen?

Mitt råd till en 7 åring

Om jag hade kunnat ge mitt 7 åriga jag en massa råd så hade jag velat det. Dela med mig av allt jag lärt mig genom åren. Vad som är viktigt, och vad som är totalt oviktigt.

Lilla gumman, du behöver inte vara så blyg och försiktigt som du är. Ta plats! Le på skolfotot trots att du tappat tänder, var stolt över kläderna som din mamma sytt åt dig. Det är okej att stå ut och inte ha samma kläder som alla andra.
Du växer upp i mahjongjacka, hemstickade mössor, graningekängor och manchesterbyxor. Du vill ha snowjoggings, mjukisdresser från New Maxim och köpesmössa med stor tofs. Men faktum är att du är så mycket coolare än alla andra, även om du inte känner så just nu.

Jag önskar att jag kunde säga till dig att allt kommer att ordna sig, för det gör det i slutändan. Du kommer att få uppleva både bra och dåliga saker, gå igenom svårigheter. Saker som gör så att det känns som att livet tar slut, men det fortsätter. Ge aldrig upp!

Var inte rädd för att visa vem du är. Lek med Barbie så länge du vill, skita ner dig, plurra och bygg snökojor! Våga "misslyckas" genom att färglägga utanför linjerna, det behöver inte vara så jäkla noga jämt.
Spara inte saker till det perfekta tillfället, för det kommer aldrig. Gör NU till det perfekta tillfället.
Var inte rädd för att stå upp för dina åsikter, oavsett vad andra tycker. Det finns inga rätt och fel.
Våga lita på magkänslan.
Du har fått en gåva, du kan känna in saker som inte alla kan. Lita på den känslan och ifrågasätt inte. Du kommer att ha stor nytta av den även om den ibland ställer till det för dig. Lär dig istället hantera den förmågan.
Var stolt över det du lyckas med och gräm dig inte så mycket för alla misstag. Oroa dig inte för allt som "kanske kan hända". Njut istället och ha så roligt du kan!

Var modig, våga testa, utmana dig själv och dina rädslor - det kommer löna sig i slutändan.
Tålamod kan jag egentligen inte råda dig till eftersom jag fortfarande är väldigt dålig på det, men jobba på det. Det är det enda jag kan säga. Det finns ett öde och det som är meningen ska hända i ditt liv kommer att hända.

Reportage

Idag var de här från VK för att göra ett hemma hos reportage och ett reportage om mina Lunafigurer. Ser med spänning fram emot resultatet och hoppas att jag inte framstår som en komplett galning.

Håller tummarna!

Sköna söndag

Idag har det varit en sådan där skön söndag. Extra bra blev det när Evelina kom förbi. Vi gick en promenad ute i skogen, drack kaffe, käkade bullar och godis....och testade mint-snus!

Att bara sitta så där och snacka om allt mellan himmel och jord, skratta och bara kunna vara sig själv är underbart och värt allt!
Tack för att du står ut med mig Evve!

Kiwi och hennes extra matte!

Here´s the result from the Texas jury

Jag har fått svar på min DNA test och det var minst sagt oväntat svar. Nu hade vi ju alla dragit till med lite olika gissningar. Så här hade vi gissat:

Min mammas gissning:
70% skandinav
10% mellaneurope
10% nordeurope
10% ryss

Min pappas gissning:
30% skandinav
45% nordeurope
10% ryss
15% sydeurope

Min gissning:
50% skandinav
30% nordeurope
10% ryss
5% same
5% asiat

Mailet kom en kväll när jag precis lagt mig. Jag var lite nervös om jag ska erkänna och resultatet gjorde att jag hade svårt att somna den kvällen. Drömde mardrömmar på natten.
Jag har släktforskat lite för länge sedan. Anledningen till att jag slutade var att jag körde fast vid en ort som i kyrkböckerna var nämnt som Pleskorn. En ort som inte finns idag. Antingen har den bytt namn eller så var den felstavad i registren.
Hur som helst så har jag alltid fått veta att vår släkt på min pappas sida kommer från Tyskland, Polen och Rysslandshållet. Min farfars farfar kom från Estland.

När jag då läser mina resultat och får veta att jag inte har några som helst kopplingar till dessa områden börjar ju hjärnspökena röra sig i huvudet.
Dagen efter bjöd jag hem min mamma för att ställa frågan: Är Kenth min pappa? På riktigt? Skulle du säga om det inte var så?
Hon hävdade att det var han som var min pappa till 100%. Jag är varken adopterad eller ett hittebarn.
Ja, vad ska man tänka när resultatet såg ut så här:

Reportage till veckan

Nästa vecka kommer de hem till mig och gör ett litet hemma hos reportage och skriver om mina Lunafigurer. Det kommer att bli jätteroligt!!!

Har sytt klart skallran som min vän A-K beställde så den tillsammans med en beställning av Wimsy kommer skickas i morgon till sina nya ägare.

Visa rumpan på jobbet!

På förmiddagen höll jag och Evelina till i entrén. Vi skulle göra lite mer vinter, exponera varor inför däckbyte och så.
Vi skruvade ihop däckställ, verkstadspall och lite annat smått och gott. Bytte lite kläder på skyltdockorna och gjorde nya prisbubblor.
När vi var nästan färdiga så satt jag med ryggen mot dörren in till varuhuset och skruvade fast hjul på en kompressor medan Evelina satt och höll upp den. Då kommer det fram en man och lägger handen på min axel.
Hej! säger han. Och när jag vänder mig om sa han - oj, jag trodde du var nån annan...
Vadå, sa jag - en mekaniker?!
Vi hade just innan skojat om att vi var så otroligt dåliga att hantera verktygen.
Nä, jag trodde du var en annan, men du var så vig, menade han och gick ut från varuhuset lite småskrattandes.
Jag och Evelina tittade på varandra och började fundera vem han hade trott att jag var.
Plötsligt säger jag till Evelina....alltså syns min stjärtskåra när jag sitter så här?
Hon böjer sig över mig och tittar.....jo, typ!

Undra om det var stjärtskåran han trodde sig känna igen eller om han utgick från något annat. Det lär vi aldrig få veta men det var ett roligt avbrott i arbetet!

Hjärnans makt över dig!

Alla vi träffar på i livet lär oss något. Medvetet eller omedvetet. Vi tar till oss av deras historier och upplevelser. 

Jag har en person i mitt liv som lär mig så mycket bara genom sättet han är på och uttrycker sig. Han har den där inspirerande inställningen och får allt att kännas möjligt bara man tänker bra positivt.

Jag vet att hans liv inte är en dans på rosor varje dag och han döljer inte det för att få det att låta enkelt. Han har sitt bagage och sina utmaningar men lyckas ändå få allt att kännas genuint ärligt och positivt.

Jag har dagar när jag inte är så positiv som jag önskar att jag vore. Dagar när saker känns mer svart än vitt och jag undrar hur tusan livet ska bli. När jag vacklar och har tankar som inte alltid är så upplyftande. 

Men när jag tänker på honom och tänker på hur han är så känns det lättare. Jag försöker vända de negativa tankarna till positiva. 

Vi kan lura hjärnan - den kan vara riktigt dum ibland - med överdrivet positiva tankar. Som i fredags när jag kom till jobbet och uttryckligen meddelar alla som skulle jobba helg med mig hur roligt det skulle bli, hur kul vi skulle ha. Folk skrattade och blev glada och det kändes plötsligt mycket roligare. En tanke vändes!

Faktum är att ju mer negativa tankar vi tänker om oss själva och situationer desto mer negativa blir vi. Och det är varken snällt mot oss själva eller de vi har runt oss. Vi drar ner alla i träsket och det är inte snällt. Allt blir ju så mycket jobbigare och tråkigare för alla inblandade.

Så hitta en person i livet som hr det där lilla extra, som kan ge dig den pepp och spark i rumpan som du behöver de dagar när saker känns lite kämpigare (för dessa dagar finns för oss alla)

Tysfjord och späckhuggare

Jag börjar känna att jag står och stampar på ett och samma ställe. Vill ut och göra saker, upptäcka, resa och ladda mina batterier.

Jag har under så många år velat åka till Norge och se späckhuggare i det vilda, men det har hittills aldrig blivit av.
Tysfjord är ett ställe dit man kan åka på späckhuggarsafari (mellan oktober-januari) och dit skulle jag så himla gärna vilja åka!



Det vore helt fantastiskt att få se dessa mäktiga djur i det fria (och inte bara på Sea World som jag hittills gjort) och Norge har ju den mest underbara natur.

Fotografera och uppleva detta storslagna vore ett riktigt äventyr!

Zombie Run

Åh vad jag skulle vilja vara med på ett Zombie Run!

Jag vet inte om jag skulle vilja vara med som löpare eller om jag hellre skulle agera zombie. I Örebro kommer det att hållas ett event den 28:e oktober, gå in här och läs: http://runforyourlives.se

Som löpare ska du ta dig genom en bana (ett lopp) med minst ett av tre liv i behåll. Liven symboliseras genom tre band som man har dinglande runt ett midjebälte. Och som zombie ska du givetvis försöka ta dessa band.

Det var ett i Sävar här utanför Umeå för några år sedan men då bodde inte jag här, och hade väl inte heller hunnit bli lika "zombie biten" som jag är idag!

Sååå himla coolt!

Inspiration och maktlöshet

Jag fascineras av havet. Jag drömmer om att sitta på en klippa i blåsten och titta ut på kraften i vågorna som slår in över stranden.

Jag får alltid inspiration och energi av havet. Men jag har också varit väldigt rädd för det, efter en händelse när jag var i 5 årsåldern.
Det var på en resa mellan Köpenhamn och Malmö i storm. Jag grinade hela vägen över och min mamma försökte vagga mig och sjunga "En sjöman älskar havets våg" medan det flög omkring saker i båten och folk skrek när det tippade åt än det ena och än det andra hållet.
Efter den resan vågade jag mig knappt ut i morfars roddbåt på sjön en stilla sommarkväll.

Jag har fortfarande respekt för havet och kan tycka att det är grymt obehagligt att vara ute på oroligt vatten. Men skräcken jag kände då har släppt.

Sitta på stranden, på säker mark, och titta på det mäktiga skådespelet är en helt annan sak.

Äta skolkrita och snus!

När jag gick på mellanstadiet hade vi den värsta syslöjdsläraren - Maggan! Hon strejkade en gång på en lektion för att vi barn inte gjorde som hon sa. Då stängde hon in några av mina klasskompisar i ett förråd och satte sig själv i personalrummet - i protest.
Jag avskydde syslöjd. Jag var livrädd för alla skräckhistorier om barn som sytt sig genom fingrarna på symaskinen. Jag kunde för mitt liv inte sticka. Jag stickade så hårt att det inte gick att vända. Min kompis Sabina fick göra det varje gång för det funkade inte för mig. Jag lovar att jag hade kunnat åstadkomma en skottsäker väst så hårt som jag stickade.

Jag vet att jag vid ett tillfälle hade sådan ångest inför syslöjden att jag vaknade och grinade, eldade upp mig tills jag fick feber och slapp gå till skolan dagen efter.
Det för mig in på ämnet som vi diskuterade idag på lunchen. Det var jag, Nisse, Magnus och Johanna. Jag tror att hela samtalet började med ett missöde som Nisse haft med tigerbalsam och en förkylning när vi kom in på de saker man förr i tiden gjorde för att slippa saker, som skola och liknande.
Jag berättade att jag hört att man kunde framkalla feber genom att äta rå potatis och tandkräm. Jag testade bägge sakerna men det enda som hände var att jag blev allergisk mot den råa potatisen. Ingen feber alls!
Magnus hade ätit snus för att slippa en övning i lumpen och hamnat på sjukan några dagar.
Så var det någon som sa att man kunde äta skolkrita för att bli hes. Då säger Johanna helt plötsligt:
Det funkar inte! Jag har testat!

Hur många andra idéer cirkulerar inte om allt man kan göra för att komma undan både det ena och det andra! Rätt roligt att höra vad andra gjort!

Sån är jag!

Förr i tiden, när jag jobbade på McDonalds så älskade jag att jobba frukost för då fick jag i lugn och ro sköta hela frontlinjen själv. Det var inte speciellt mycket kunder den tiden på morgonen och jag kunna pyssla på med att fylla upp muggar, pommesförpackningar, cones, juice och dippsåser.
Jag kan fortfarande göra det i drömmarna vissa nätter.
Det var liksom min grej! Att allt skulle vara välfyllt och fint.
En gång när jag fyllde år och befann mig i Stockholm fick jag ett mms med en filmsekvens från de som jobbade där de visade hur fint de hade fyllt upp! Det värmde i hjärtat ;)

Nu när jag jobbar på Biltema så har jag fått nya "intressen". Nu är det inte dippsåser utan batterier, tändstift och små ledlampor som gäller.
Jag älskar småförpackningar och kan bli alldeles kär i vissa. Som en gång när jag hittade en miniförpackning buljongtärningar på en asiatisk butik. Jag vet, det låter helt sjukt. Men jag är lite knäpp!

Jag skulle hellre vilja packa upp tuggummin och små luktsudd och såna saker i stället för stora länkarmar och fula kartonger med lyktglas.

På jobbet brukar vissa jag jobbar med, som vet att jag har den här "skadan", gömma undan tändstiften som kommer med leveransen på ett speciellt "hemligt" ställe när de vet att jag jobbar. Så att ingen annan ska hinna packa upp dem. Tack Magnus och Lars!!

Jag kan stå i kundservice och se batterierna i kassalinjen och det kliar i fingrarna efter att få gå och rätta till raderna, fylla hålen och fixa till. Jag kan längta efter varuplock, speciellt när det är penslar, hem och teknikgrejer och sånt som man bara får stå och hänga upp...en efter en efter en.
I julas stod vi och vek presentkort och förpackade i små plastfickor på kartonger - lovely! Det är då jag njuter!

Jag vet inte om det här är ett tecken på att det är något allvarligt fel på mig eller om jag bara är lite eljest. Men vad ska jag göra - jag är den jag är och så länge jag får göra det jag tycker är roligt så är jag glad för det!