torsdag 12 oktober 2017

Mitt råd till en 7 åring

Om jag hade kunnat ge mitt 7 åriga jag en massa råd så hade jag velat det. Dela med mig av allt jag lärt mig genom åren. Vad som är viktigt, och vad som är totalt oviktigt.


Lilla gumman, du behöver inte vara så blyg och försiktigt som du är. Ta plats! Le på skolfotot trots att du tappat tänder, var stolt över kläderna som din mamma sytt åt dig. Det är okej att stå ut och inte ha samma kläder som alla andra.
Du växer upp i mahjongjacka, hemstickade mössor, graningekängor och manchesterbyxor. Du vill ha snowjoggings, mjukisdresser från New Maxim och köpesmössa med stor tofs. Men faktum är att du är så mycket coolare än alla andra, även om du inte känner så just nu.

Jag önskar att jag kunde säga till dig att allt kommer att ordna sig, för det gör det i slutändan. Du kommer att få uppleva både bra och dåliga saker, gå igenom svårigheter. Saker som gör så att det känns som att livet tar slut, men det fortsätter. Ge aldrig upp!

Var inte rädd för att visa vem du är. Lek med Barbie så länge du vill, skita ner dig, plurra och bygg snökojor! Våga "misslyckas" genom att färglägga utanför linjerna, det behöver inte vara så jäkla noga jämt.
Spara inte saker till det perfekta tillfället, för det kommer aldrig. Gör NU till det perfekta tillfället.
Var inte rädd för att stå upp för dina åsikter, oavsett vad andra tycker. Det finns inga rätt och fel.
Våga lita på magkänslan.
Du har fått en gåva, du kan känna in saker som inte alla kan. Lita på den känslan och ifrågasätt inte. Du kommer att ha stor nytta av den även om den ibland ställer till det för dig. Lär dig istället hantera den förmågan.
Var stolt över det du lyckas med och gräm dig inte så mycket för alla misstag. Oroa dig inte för allt som "kanske kan hända". Njut istället och ha så roligt du kan!

Var modig, våga testa, utmana dig själv och dina rädslor - det kommer löna sig i slutändan.
Tålamod kan jag egentligen inte råda dig till eftersom jag fortfarande är väldigt dålig på det, men jobba på det. Det är det enda jag kan säga. Det finns ett öde och det som är meningen ska hända i ditt liv kommer att hända.

onsdag 11 oktober 2017

Reportage

Idag var de här från VK för att göra ett hemma hos reportage och ett reportage om mina Lunafigurer. Ser med spänning fram emot resultatet och hoppas att jag inte framstår som en komplett galning.


Håller tummarna!

söndag 8 oktober 2017

Sköna söndag

Idag har det varit en sådan där skön söndag. Extra bra blev det när Evelina kom förbi. Vi gick en promenad ute i skogen, drack kaffe, käkade bullar och godis....och testade mint-snus!

Att bara sitta så där och snacka om allt mellan himmel och jord, skratta och bara kunna vara sig själv är underbart och värt allt!
Tack för att du står ut med mig Evve!

Kiwi och hennes extra matte!

lördag 7 oktober 2017

Here´s the result from the Texas jury

Jag har fått svar på min DNA test och det var minst sagt oväntat svar. Nu hade vi ju alla dragit till med lite olika gissningar. Så här hade vi gissat:

Min mammas gissning:
70% skandinav
10% mellaneurope
10% nordeurope
10% ryss

Min pappas gissning:
30% skandinav
45% nordeurope
10% ryss
15% sydeurope

Min gissning:
50% skandinav
30% nordeurope
10% ryss
5% same
5% asiat

Mailet kom en kväll när jag precis lagt mig. Jag var lite nervös om jag ska erkänna och resultatet gjorde att jag hade svårt att somna den kvällen. Drömde mardrömmar på natten.
Jag har släktforskat lite för länge sedan. Anledningen till att jag slutade var att jag körde fast vid en ort som i kyrkböckerna var nämnt som Pleskorn. En ort som inte finns idag. Antingen har den bytt namn eller så var den felstavad i registren.
Hur som helst så har jag alltid fått veta att vår släkt på min pappas sida kommer från Tyskland, Polen och Rysslandshållet. Min farfars farfar kom från Estland.

När jag då läser mina resultat och får veta att jag inte har några som helst kopplingar till dessa områden börjar ju hjärnspökena röra sig i huvudet.
Dagen efter bjöd jag hem min mamma för att ställa frågan: Är Kenth min pappa? På riktigt? Skulle du säga om det inte var så?
Hon hävdade att det var han som var min pappa till 100%. Jag är varken adopterad eller ett hittebarn.
Ja, vad ska man tänka när resultatet såg ut så här:

måndag 2 oktober 2017

Reportage till veckan

Nästa vecka kommer de hem till mig och gör ett litet hemma hos reportage och skriver om mina Lunafigurer. Det kommer att bli jätteroligt!!!



Har sytt klart skallran som min vän A-K beställde så den tillsammans med en beställning av Wimsy kommer skickas i morgon till sina nya ägare.

söndag 1 oktober 2017

Visa rumpan på jobbet!

På förmiddagen höll jag och Evelina till i entrén. Vi skulle göra lite mer vinter, exponera varor inför däckbyte och så.
Vi skruvade ihop däckställ, verkstadspall och lite annat smått och gott. Bytte lite kläder på skyltdockorna och gjorde nya prisbubblor.
När vi var nästan färdiga så satt jag med ryggen mot dörren in till varuhuset och skruvade fast hjul på en kompressor medan Evelina satt och höll upp den. Då kommer det fram en man och lägger handen på min axel.
Hej! säger han. Och när jag vänder mig om sa han - oj, jag trodde du var nån annan...
Vadå, sa jag - en mekaniker?!
Vi hade just innan skojat om att vi var så otroligt dåliga att hantera verktygen.
Nä, jag trodde du var en annan, men du var så vig, menade han och gick ut från varuhuset lite småskrattandes.
Jag och Evelina tittade på varandra och började fundera vem han hade trott att jag var.
Plötsligt säger jag till Evelina....alltså syns min stjärtskåra när jag sitter så här?
Hon böjer sig över mig och tittar.....jo, typ!

Undra om det var stjärtskåran han trodde sig känna igen eller om han utgick från något annat. Det lär vi aldrig få veta men det var ett roligt avbrott i arbetet!

Hjärnans makt över dig!

Alla vi träffar på i livet lär oss något. Medvetet eller omedvetet. Vi tar till oss av deras historier och upplevelser. 


Jag har en person i mitt liv som lär mig så mycket bara genom sättet han är på och uttrycker sig. Han har den där inspirerande inställningen och får allt att kännas möjligt bara man tänker bra positivt.
Jag vet att hans liv inte är en dans på rosor varje dag och han döljer inte det för att få det att låta enkelt. Han har sitt bagage och sina utmaningar men lyckas ändå få allt att kännas genuint ärligt och positivt.


Jag har dagar när jag inte är så positiv som jag önskar att jag vore. Dagar när saker känns mer svart än vitt och jag undrar hur tusan livet ska bli. När jag vacklar och har tankar som inte alltid är så upplyftande. 
Men när jag tänker på honom och tänker på hur han är så känns det lättare. Jag försöker vända de negativa tankarna till positiva. 


Vi kan lura hjärnan - den kan vara riktigt dum ibland - med överdrivet positiva tankar. Som i fredags när jag kom till jobbet och uttryckligen meddelar alla som skulle jobba helg med mig hur roligt det skulle bli, hur kul vi skulle ha. Folk skrattade och blev glada och det kändes plötsligt mycket roligare. En tanke vändes!

Faktum är att ju mer negativa tankar vi tänker om oss själva och situationer desto mer negativa blir vi. Och det är varken snällt mot oss själva eller de vi har runt oss. Vi drar ner alla i träsket och det är inte snällt. Allt blir ju så mycket jobbigare och tråkigare för alla inblandade.

Så hitta en person i livet som hr det där lilla extra, som kan ge dig den pepp och spark i rumpan som du behöver de dagar när saker känns lite kämpigare (för dessa dagar finns för oss alla)

lördag 30 september 2017

Tysfjord och späckhuggare

Jag börjar känna att jag står och stampar på ett och samma ställe. Vill ut och göra saker, upptäcka, resa och ladda mina batterier.

Jag har under så många år velat åka till Norge och se späckhuggare i det vilda, men det har hittills aldrig blivit av.
Tysfjord är ett ställe dit man kan åka på späckhuggarsafari (mellan oktober-januari) och dit skulle jag så himla gärna vilja åka!



Det vore helt fantastiskt att få se dessa mäktiga djur i det fria (och inte bara på Sea World som jag hittills gjort) och Norge har ju den mest underbara natur.

Fotografera och uppleva detta storslagna vore ett riktigt äventyr!

fredag 29 september 2017

Zombie Run

Åh vad jag skulle vilja vara med på ett Zombie Run!


Jag vet inte om jag skulle vilja vara med som löpare eller om jag hellre skulle agera zombie. I Örebro kommer det att hållas ett event den 28:e oktober, gå in här och läs: http://runforyourlives.se

Som löpare ska du ta dig genom en bana (ett lopp) med minst ett av tre liv i behåll. Liven symboliseras genom tre band som man har dinglande runt ett midjebälte. Och som zombie ska du givetvis försöka ta dessa band.


Det var ett i Sävar här utanför Umeå för några år sedan men då bodde inte jag här, och hade väl inte heller hunnit bli lika "zombie biten" som jag är idag!


Sååå himla coolt!

fredag 22 september 2017

Inspiration och maktlöshet

Jag fascineras av havet. Jag drömmer om att sitta på en klippa i blåsten och titta ut på kraften i vågorna som slår in över stranden.


Jag får alltid inspiration och energi av havet. Men jag har också varit väldigt rädd för det, efter en händelse när jag var i 5 årsåldern.
Det var på en resa mellan Köpenhamn och Malmö i storm. Jag grinade hela vägen över och min mamma försökte vagga mig och sjunga "En sjöman älskar havets våg" medan det flög omkring saker i båten och folk skrek när det tippade åt än det ena och än det andra hållet.
Efter den resan vågade jag mig knappt ut i morfars roddbåt på sjön en stilla sommarkväll.

Jag har fortfarande respekt för havet och kan tycka att det är grymt obehagligt att vara ute på oroligt vatten. Men skräcken jag kände då har släppt.

Sitta på stranden, på säker mark, och titta på det mäktiga skådespelet är en helt annan sak.

torsdag 21 september 2017

Äta skolkrita och snus!

När jag gick på mellanstadiet hade vi den värsta syslöjdsläraren - Maggan! Hon strejkade en gång på en lektion för att vi barn inte gjorde som hon sa. Då stängde hon in några av mina klasskompisar i ett förråd och satte sig själv i personalrummet - i protest.
Jag avskydde syslöjd. Jag var livrädd för alla skräckhistorier om barn som sytt sig genom fingrarna på symaskinen. Jag kunde för mitt liv inte sticka. Jag stickade så hårt att det inte gick att vända. Min kompis Sabina fick göra det varje gång för det funkade inte för mig. Jag lovar att jag hade kunnat åstadkomma en skottsäker väst så hårt som jag stickade.

Jag vet att jag vid ett tillfälle hade sådan ångest inför syslöjden att jag vaknade och grinade, eldade upp mig tills jag fick feber och slapp gå till skolan dagen efter.
Det för mig in på ämnet som vi diskuterade idag på lunchen. Det var jag, Nisse, Magnus och Johanna. Jag tror att hela samtalet började med ett missöde som Nisse haft med tigerbalsam och en förkylning när vi kom in på de saker man förr i tiden gjorde för att slippa saker, som skola och liknande.
Jag berättade att jag hört att man kunde framkalla feber genom att äta rå potatis och tandkräm. Jag testade bägge sakerna men det enda som hände var att jag blev allergisk mot den råa potatisen. Ingen feber alls!
Magnus hade ätit snus för att slippa en övning i lumpen och hamnat på sjukan några dagar.
Så var det någon som sa att man kunde äta skolkrita för att bli hes. Då säger Johanna helt plötsligt:
Det funkar inte! Jag har testat!

Hur många andra idéer cirkulerar inte om allt man kan göra för att komma undan både det ena och det andra! Rätt roligt att höra vad andra gjort!

onsdag 20 september 2017

Sån är jag!

Förr i tiden, när jag jobbade på McDonalds så älskade jag att jobba frukost för då fick jag i lugn och ro sköta hela frontlinjen själv. Det var inte speciellt mycket kunder den tiden på morgonen och jag kunna pyssla på med att fylla upp muggar, pommesförpackningar, cones, juice och dippsåser.
Jag kan fortfarande göra det i drömmarna vissa nätter.
Det var liksom min grej! Att allt skulle vara välfyllt och fint.
En gång när jag fyllde år och befann mig i Stockholm fick jag ett mms med en filmsekvens från de som jobbade där de visade hur fint de hade fyllt upp! Det värmde i hjärtat ;)

Nu när jag jobbar på Biltema så har jag fått nya "intressen". Nu är det inte dippsåser utan batterier, tändstift och små ledlampor som gäller.
Jag älskar småförpackningar och kan bli alldeles kär i vissa. Som en gång när jag hittade en miniförpackning buljongtärningar på en asiatisk butik. Jag vet, det låter helt sjukt. Men jag är lite knäpp!


Jag skulle hellre vilja packa upp tuggummin och små luktsudd och såna saker i stället för stora länkarmar och fula kartonger med lyktglas.

På jobbet brukar vissa jag jobbar med, som vet att jag har den här "skadan", gömma undan tändstiften som kommer med leveransen på ett speciellt "hemligt" ställe när de vet att jag jobbar. Så att ingen annan ska hinna packa upp dem. Tack Magnus och Lars!!

Jag kan stå i kundservice och se batterierna i kassalinjen och det kliar i fingrarna efter att få gå och rätta till raderna, fylla hålen och fixa till. Jag kan längta efter varuplock, speciellt när det är penslar, hem och teknikgrejer och sånt som man bara får stå och hänga upp...en efter en efter en.
I julas stod vi och vek presentkort och förpackade i små plastfickor på kartonger - lovely! Det är då jag njuter!


Jag vet inte om det här är ett tecken på att det är något allvarligt fel på mig eller om jag bara är lite eljest. Men vad ska jag göra - jag är den jag är och så länge jag får göra det jag tycker är roligt så är jag glad för det!

måndag 18 september 2017

Preppers

Ett ord som har börjar cirkulera mycket de senaste åren är ordet "prepper".
Vad innebär det då?


En prepper är alltså en person/personer som är överlevare. Någon som kan vara självförsörjande utan någon typ av assistans utifrån.

Preppers liknas oftast som relativt knäppa personer som bygger bunkrar och förbereder sig inför zombieapokalypser och liknande scenarion. Om vi någonsin kommer uppleva en sådan är ju tveksamt, men det kan ju hända många andra saker som gör att vi måste kunna ta hand om oss själva.
Jag är ingen prepper direkt, men jag har nog ett stänk av det i mig. 
Jag går igång på att bunkra, på att tänka på hur jag skulle klara mig, vad jag skulle behöva göra om något inträffade. 
Det kan vara en naturkatastrof eller bara att bli totalt avskuren från samhället under en period. Jag har ju blivit insnöad i huset när jag bodde i Luleå, och då var jag ensam hemma. Jag har t.o.m. tänkt ut det ultimata tornadoskyddsrummet!!

Att vara en prepper behöver alltså inte vara något dåligt eller galet. Sen kan saker givetvis gå till överdrift, som i så mycket annat.
I USA finns det omkring 3 miljoner preppers, som går all in för det. De samlar på sig förnödenheter och vapen, bygger bunkrar och är på det säkra att det inte handlar om "om det händer" utan "när det händer".


För några år sedan såg jag filmen Blast from the past med Christopher Walken, Sissy Spacek och Brendan Fraiser. Den handlar litegrann om att vara en prepper. 
Pappan i familjen bygger en bunker som en exakt kopia av deras eget hus under marken, dit de ska kunna ta sin tillflykt under en kommande kärnvapenattack.
När ett plan kraschar i närheten tror mannen och hans höggravida fru att de är under attack, låser i sig i bunkern och ställer låset på 35 år eftersom han vill vara säker på att all radioaktiv strålning ska vara borta innan de kommer upp igen. Sonen föds och växer upp under jorden medan livet pågår som vanligt på ytan. 
De kan odla, få färskt vatten och leva ett helt vanligt liv under dessa 35 år, och när låset på dörren en dag öppnas så är det en extrem kulturkrock de möter ovan mark.
Faktiskt en ganska underhållande film, även om jag fastnade för den pga av hur de ordnat för sig i sin bunker.
Jag tror att alla någon gång funderar på vad man skulle göra om något hände med livet vi är vana vid. Vi är så beroende av alla bekvämligheter så kontrasten skulle vara enorm. Tänker bara på den dagen jag kom till jobbet och strömmen hade gått. Vi var strömlösa i över en timme och tillslut fick vi hindra folk från att komma in eftersom vi varken kunde ta betalt eller göra något för att hjälpa dem.
Vad skulle vi göra utan el? Ingenting skulle fungera, absolut ingenting!

Kanske är det dags att ta en ordentlig funderare på om det inte är så att vi alla borde bli en prepper!

fredag 15 september 2017

Skelettet i skogen

Jag bor i Röbäck och det är en historisk by. Carl von Linné har till och med varit här. Vi har bland annat en hälsokälla (som slammat igen), en monument efter ett krigssjukhus och ryssarna har bränt byn i omgångar.

Nu är det så häftigt att de hittat en vikingagrav uppe i skogen, inte långt från där jag bor. Jag och min pappa var uppe och pratade med mannen som leder utgrävningen som började förra hösten.


Han var lyrisk och berättade hur mycket som helst om allt de hittat. Han sa att skelettet de grävt fram var från 1000 talet e. Kr och att de hoppades få fortsätta utgrävningen nästa år. Länsstyrelsen skulle komma nästa vecka och se på allt de gjort och avgöra om de får fortsätta 4 år till. Håller tummarna för det!


Det är den första vikingagrav som hittats på århundraden - hur coolt är inte det! Granne med mig!


Det som de skulle göra nu var att återställa allt inför vintern. Lägga tillbaka alla stenar de flyttat undan. Förstå vilket jobb. Undra just om de markerat upp alla stenar så de hamna på samma ställe som de låg på från början.
Jag älskar historia men jag kan för mitt liv inte förstå hur de kan se allt de förklarade att de såg där. För mig var det bara en massa stenar, kunde inte se något speciellt mönster i det. Jo, gravarna som de hade grävt fram såg man ju formerna av och att det var speciella stenar, men hur kan man stå på ett stenröse och se vad det föreställer.....det går över min förmåga!
Tur att det inte är jag som gräver där då - kan man ju säga!

torsdag 14 september 2017

Så var det bestämt!

Idag anmälde jag mig till årets julmarknad på Gammlia. Det blir tredje året jag är där.
Kände mig först tveksam eftersom det är ganska mycket jobb att vara med. Förberedelser och långa intensiva dagar utomhus. Och vädret kan man inte styra över. Men det är så pass mysigt att göra det och så är det ju ingen dum idé att synas. Sen har jag ju faktiskt sålt riktigt bra på marknaden.


Idag kom ett mail där de upplyste mig om att det var dags att ta beslutet och antingen anmäla mig, eller låta bli. Jag valde det första.


Trots att jag har ett ganska stort lager så sitter jag och syr fler figurer. Det är aldrig fel att ha färdiga produkter.


I år ska jag vara lite mer försiktig när jag ställer iordning marknadsståndet. Det första jag gjorde förra året var att skjuta av min ljusslinga när jag skulle häfta fast den. Men men....shit happens!

Måste inventera min "låda" och se vad som måste kompletteras. Minns inte om jag skaffade en ny slinga eller inte....

onsdag 13 september 2017

Snart ett år sedan dagen med toalettringen

Gick igenom en masa gamla bilder på datorn och insåg att det snart är ett helt år sedan Harry Potter eventet vi var på.

Voldemort pekar på mig - Moaning Myrtle

Det var dagen då jag gick omkring med en toalettring runt halsen offentligt och min äldsta systerdotter skämdes över det. Speciellt när vi gick ända hemifrån dem in till stan och jag envisades med att ha ringen runt halsen hela vägen. Där gick vi, Myrtle, Hermione, en liten häxa och så ugglan Hedvig.


Det var en riktigt rolig dag! Mitt skåp på jobbet är fortfarande uppmärkt med namnet Myrtle.

Angel in disguise


tisdag 12 september 2017

Grisen och fisken

Familjen Pettersson är återkommande Lunakunder. Varje år till barnens födelsedagar beställer de specialsydda figurer av mig. I år bestod beställningen av en abborre och en gris, med barnens namn på figurerna.


Det är en utmaning att göra specialbeställningar eftersom kunden har speciella önskemål. De köper inte en redan färdig produkt. Men jag fick i kväll en tummen upp från dem, de tyckte de var perfekta!


Så nu ska jag skicka upp beställningen till Luleå och håller tummarna att grabbarna ska gilla sina födelsedagspresenter!


måndag 11 september 2017

Nytt lass till butiken

Igår sydde jag klart beställningen och fick iväg den ner till Stockholm och Juliet. Det var skönt att jag hade figurer färdigt så jag bara behövde sy 15 st skallror. Det är inte roligt när det drar ut på tiden med att leverera det Stina vill ha. Fast hon är ju medveten om att det kan dröja lite när hon gör sin beställning, eftersom det funnits gånger när jag har behövt sy allt vid ett och samma tillfälle.



Nu hoppas jag att butiken kommer svämma över med nyfikna och köpsugna kunder. Kom ihåg, Hornsgatan 48, det är dit alla som befinner sig i Stockholmstrakten ska bege sig och köpa barnkläder och Lunafigurer.