fredag 27 januari 2017

Sanningen

För ett år sedan, nästan på dagen, blev jag mer eller mindre utkickad från det jag ansåg vara mitt hem. Det hem som jag under en lång tid lagt ner min tid och själ på att få så som jag/vi ville ha det. Så sent som ett halvår innan detta hände hade jag lagt ner den större delen av min sommar med att skrapa fönster, spika panel och måla om hela huset och förrådet.
Under tiden jag gjorde det gick mitt ex i andra tankar…om ett liv med någon annan än mig.
Ja, jag är bitter. Bitter på den tid och möda jag lagt ner på honom när han redan visste vad han tänkte göra. Alla försök till att underlätta hans liv, ställa upp och vända ut och in på mig själv för att det skulle passa honom. För jag tyckte ju synd om honom - han var ju utbränd och deprimerad.

Jag är så jävla dum. Allt för jävla snäll... och det gör mig så fruktansvärt arg idag. Det känns som att jag har så mycket inneboende sorg och ilska runt det här att jag ibland inte vet hur jag ska kunna hantera det utan att gå sönder totalt.
Jag fick aldrig någon chans att säga vad jag tycker, tänker och känner när jag så småningom fick fast mark under fötterna. Då visste jag för mycket och han slutade svara mig.
Han helt enkelt ignorerade mig….
Många funderingar har jag fått svar på, andra vägar och genom att lägga ihop 2 och 2. Andra saker kommer jag aldrig få svar på, och det får jag väl antagligen lära mig att leva med.


När vissa speciella dagar närmar sig, dagar som markerar någon viss händelse, då kommer tankarna och känslorna fram. Det känns som att bli gnuggad med sand över en brännskadad kropp.
Det gör ont ända in i själen och jag orkar inte med det.
Det enda jag kan göra för att överleva är att ta avstånd från känslorna och mig själv. Jag blir liksom bara en tom kropp, avkopplad från känslorna. Jag känner mig som en zombie som bara existerar….inget mer.
Känslorna gör för ont. De tar över och jag orkar inte hantera dem. Jag sover, ser på filmer och lyssnar på ljudböcker. Allt för att komma bort från tankarna, fly in i ett annat liv….någon annans liv.
Ibland låtsas jag att mitt liv är en spelfilm…en romantisk komedi där det kommer ordna sig tillslut - bara för att känna att det kanske finns ett hopp om en ljusning.


Det är kanske svårt att förstå för er som inte varit med om samma sak. Sen är vi så klart olika som människor. Jag är en känslig person till vardags med. Men nu är alla mina nerver blottade och vissa dagar känns varje vaken timme som tortyr.

Jag känner mig som ett misslyckande, som en besvikelse, som någon som alla behöver oroa sig för och undra över. Min familj har uttryckt att de också haft ett fruktansvärt år i och med allt som hänt. Självklart har de också påverkats. Det känns som att det är mitt fel och det ger mig så dåligt samvete.
De känner att de inte förstår sig på mig, och jag känner att jag inte kan, inte räcker till, och ibland inte orkar förklara mig. Jag drar mig undan, som ett skadat djur försöker jag slicka min sår. Jag vill inte oroa, påverka andra till att må dåligt. Det räcker att det drabbar mig.
Det känns som att allt jag gör nu bara faller i bitar. Jag vill så mycket men orkar så lite. Det känns som att folk blir besvikna på mig men vad ska jag göra…..jag kan liksom inte styra över det.

Det känns som att alla sitter inne i sina hem, i lyckliga förhållanden och familjer, äter middagar och njuter av livet. Själv står jag som Ove Sundberg utanför i regnet och tittar in.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!